Professionell behandling kräver självinsikt
På Viljan HVB Ängbyvägen i Knivsta bor tjejer mellan 13 och 20 år som av olika skäl har beviljats en samhällsinsats. Här handlar behandlingsarbetet inte bara om struktur, metoder och individuella planer – utan också om något annat.
– Det kräver lika mycket att arbeta med sig själv som med den du behandlar, säger verksamhetschef Cornelia Roudette.
Cornelia har arbetat inom HVB-verksamhet sedan den stora vågen av ensamkommande barn och varit verksamhetschef sedan 2016. Hon är utbildad inom psykologi och socialrätt och har läst psykologprogrammet i England.
Erfarenheten har lärt henne att professionellt behandlingsarbete börjar med självinsikt.
Självmedvetenhet från första dagen
En central del av arbetet på Ängbyvägen är det lågaffektiva, salutogena och traumamedvetna förhållningssättet. Det innebär att inte eskalera situationer – men också att vara medveten om sina egna reaktioner.
– Vad händer i mig när jag möter den här situationen?
Den frågan är lika viktig i en konflikt som i ett första möte.
Många av de tjejer som flyttar in har lärt sig att hålla uppe en fasad gentemot sin omgivning. De anpassar sig, skyddar sig eller döljer det som är svårt. Därför präglas den första tiden av en kartläggningsperiod på ungefär tre månader.
– Det tar tid att förstå vad som faktiskt ligger bakom ett beteende.
Samtidigt kräver det att personalen är medveten om hur deras egna tolkningar, känslor och reaktioner påverkar mötet. Att snabbt sätta en etikett eller dra slutsatser kan bli ett hinder.
– För att kunna vara den bästa vuxna för någon som fått en insats beviljad måste man också titta på sig själv och vara nyfiken på den man möter.
Självmedvetenheten är därför inte en mjuk fråga vid sidan av behandlingen – den är en förutsättning för att kartläggningen och den fortsatta behandlingen ska bli rätt.
Att förstå det som inte syns
Gemensamma nämnare för många av de tjejer som flyttar in är hög skolfrånvaro, svårigheter i relationer, konflikter och en negativ självbild.
Psykisk ohälsa och olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan också påverka vardagen.
Utåtagerande beteenden är inte ovanliga. Men hur de hanteras, bemöts och beskrivs är avgörande.
– Det kan uppfattas som hotfullt av omgivningen, men för barnet är det en strategi. Något har blivit ohanterbart och behöver komma ut.
När stressreaktioner aktiveras
I dessa situationer blir personalens självmedvetenhet avgörande.
När stressreaktioner aktiveras – det som ofta beskrivs som fight, flight eller freeze – behöver den vuxne först kunna reglera sig själv. Först därefter går det att möta barnets behov i stunden.
Genom handledning och reflektion tränar personalen på att observera sina egna känslor, stå kvar i situationen och inte dras med i affekt.
– Det är ett kontinuerligt arbete.
Behandling genom små steg
Behandlingsarbetet handlar om att stegvis träna nya färdigheter.
– Vi plockar inte bort allt som är utmanande. Men vi börjar där det är möjligt att lyckas. Man prövar lite i taget och bygger självförtroende.
Många tjejer bär på begränsande inre övertygelser.
– ”Jag är så här” eller ”Det kommer ändå inte gå.”
Att förändra sådana tankemönster kräver upprepning.
– Ibland 20 gånger, ibland 120. Att backa är inte ett misslyckande. Det är en del av processen.
En professionell färdighet
Precis som tjejerna tränar nya strategier tränar medarbetarna kontinuerligt sin egen medvetenhet.
– Självmedvetenhet och reflektion är inte en personlig egenskap. Det är en professionell färdighet.
För Cornelia är det kärnan i kvalitativ behandling. Metoder och struktur är avgörande – men utan reflektion riskerar man att missa det som verkligen avgör mötet mellan behandlare och den unge.
Att arbeta på HVB handlar därför inte bara om att förändra beteenden. Det handlar också om relationer, trygghet, tålamod och modet att granska sig själv.
När den vuxne kan hantera sina egna reaktioner skapas ett utrymme där den unga kan göra detsamma.
Det är där förändringen börjar. Och det är där behandlingen tar form.