Individ- och familjeomsorg är ett centralt begrepp inom svensk socialtjänst. Det är det verksamhetsområde inom kommunernas socialtjänst som ansvarar för stöd och skydd till enskilda och familjer i utsatta livssituationer.
Socialtjänstlagen (SoL) styr huvudsakligen arbetet, men även lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) reglerar delar av verksamheten.
IFO eller IOF – vad betyder förkortningarna?
Individ- och familjeomsorg förkortas oftast IFO, men en del kommuner och verksamheter använder istället IOF. Båda förkortningarna syftar på samma sak, och på Viljan använder vi IOF.
Typiska ansvarsområden
Individ- och familjeomsorgen täcker flera delar av socialtjänstens arbete:
- Barn och unga – utredningar och skydd vid misstanke om att barn far illa, samt placeringar i familjehem och jourhem eller HVB för barn och unga.
- Vuxna – missbruks- och beroendevård, ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) och stöd vid våld i nära relationer genom skyddat boende.
- Familjerätt – vårdnad, boende, umgänge, faderskap/föräldraskap och adoption.
- Familjebehandling – öppenvårdsinsatser som stärker familjer utan att barn behöver placeras.
Grundprinciper
Arbetet inom individ- och familjeomsorgen vilar på några centrala principer:
- Frivillighet i första hand – de flesta insatser bygger på samtycke; tvång (LVU/LVM) är undantag
- Barnets bästa – ska alltid vara vägledande i ärenden som rör barn
- Helhetssyn – individen ses i sitt sammanhang: familj, nätverk, skola, arbete
- Närhetsprincipen – insatser ska om möjligt ske nära hemmiljön